anne-linas sida

Har under helgen funderat över vilket fantastiskt jobb jag har förmånen att ha! Det är fantastiskt att på så många olika sätt få dela sammanhang och tillfällen med så många olika människor, i glädje och sorg, ja – faktiskt få vara med och skapa minnen! Den här hösten har inte varit något undantag – Mozarts Requiem i S:ta Birgittakyrkan i allhelgonahelgen har jag redan skrivit om, det bär jag  – och många med mig, fortfarande med oss. 1:a advent med kyrkokörens fina medverkan – Otto Olssons Advent som postludium var underbart! Luciafirandet i Knivsta som innebar inte mindre än 8 Luciatåg i lite olika konstellationer varav 6 stycken lördag den 12 december – Östuna kyrkskola med yngsta barnkören först, sen servicehuset, torget och S:ta Birgittakyrkan med de äldre i rask takt därefter, häst och vagn genom samhället med små snöflingor som singlade… så fullsatt upp i kyrkan så jag inte vågade flytta på fötterna när jag stod och dirigerade i rädsla att trampa på ngn liten barnhand på ngt av alla små barn som ”kröp fram och tillbaka” längst fram i kyrkan. Levande ljus, röda band, vackra kransar! Duktiga Creco och Voice och en strålande duktig Lucia – oj, vad jag är stolt över allihop!

Sen, i lördags, körernas gemensamma Julkonsert, barnkören Nova, sen Credo, Ungdsomkören Voice och Knivsta kyrkokör – som övat och övat inför denna kväll. Våra gäster, Trio X från Musik i Uppland – fantastiska som alltid – hanterar alla situationer, spelar underbart, är trevliga, generösa och skapar ”glitter och skimmer” över allt de gör, ensamma och tillsammans med körerna!  Får ni tag på Trio X  julskiva ”In Dulci Jubilo” har ni en ny favorit i cd-spelaren!
Fullsatt i kyrkan även denna kväll… Livet är underbart!

Höstlovsveckan har varit full av olika uppgifter! Tisdag – torsdag musikaldagläger med barnkörerna inför framförandet av musikalen Liv och Fred nästa helg tillsammman med Märstas barnkörer och Kia m flera.   Sen fredag, lördag och söndag som varit fulla av gudstjänster av olika slag – och mycket musik! Middagsbön i gamla kyrkan i fredags med svensk musik – variationer över psalmmelodier mest.  Lördag eftermiddag Ljuständningsgudstjänst i gamla kyrkan med en underbar cellist som spelade 4 satser ur Bachs solo-suiter för cello. Helt fantastiskt! I dag, högmässa med kyrkokören på morgonen. Och… ikväll – höjdpunkten måste jag nog säga! Mozarts Requiem med kammarensemblen, stråkkvintett,orgel och solister. Mozarts Requiem är ju så oerhöert vackert och det är var så oerhört roligt att få sjunga den sortens musik igen! Att fä röra sig mellan så många sorters musik samma vecka är en av de sakerna som gör att jag verkligen njuter av mitt arbete. Tror inte det finns något bättre jobb faktiskt!

Under våren har kyrkokören, min äldsta barnkör och ungdomskören tillsammans med en del andra sångare övat inför den stora konsert vi gjorde i lördags.

Det har varit ett stort projekt – modern musik, inte alldeles enkelt att sjunga, rytmiskt och tonalt komplicerat och de senaste veckorna har, framför allt kyrkokören, varit rätt oroliga för hur det här skulle sluta! Under hela den här perioden har jag försökt förklara hur det fungerar att jobba med ett sånt här större verk i ett tonspråk man inte är van vid. Till en början känns det helt omöjligt – men allt eftersom dagen för framförandet närmar sig och repetitionsarbetet går framåt, så händer det något med oss. I onsdags hade kyrkokören sista övningen inför den stora konsertdagen, och plöstligt var det många som insåg – det här kommer nog att gå ändå! Och – när alla var på plats i lördags, alla körsångare på samma ställe samtidgt, alla instrumentalister och solsister samt recitatör – då var det som att plötsligt fanns hela den där bilden som vi anat i fjärran under alla dessa repetitioner som lett fram till den här dagen! Att utmana sig  själv och andra att göra något de inte trodde de kunde eller inte trodde sig kunna klara av är en av många fantastiska arbetsuppgifter man har som kyrkomusiker! Vilken förmån – att se alla dessa människor anstränga sig till det yttersta för att lära sig, stämmor, ord till och med utantill för att kunna klappa och gestalta text på några ställen! Och sen se koncentrationen och glädjen över att lyckas! Vilken upplevelse också att få ge möjligheten till ”vanliga kyrkokörer, barn och ungdomskörer” att få musicera med ”proffsmusiker”! Vi får dela upplevelser att leva på som finns kvar som minnen långt fram i livet!

I morse åkte jag i väg till en speciell arbetsdag – familjegudstjänst i en kollegas församling – jag skulle få låna hans barnkör som är rätt nystartad, de skulle sjunga sin andra gudstjänst!
Det var jätteroligt! Barnkör betyder som vanligt många gudstjänstbesökare – mammor, pappor, syskon m fl kommer, stämningen är glad, positiv och förväntansfull. Det kan nästan inte bli annat än bra! Och…mycket riktigt – så också idag! En lättsam, varm stämning, glada barn som sjöng av hjärtans lust, ljustädning och bön, delaktighet på många plan av många olika människor – o enkelt ”ståfika” i kyrkorummet efteråt. Närvaro, närhet, omtanke och Gudsnärvaro – mer kan man knappast begära i kyrkan!
Sen hem – handla mat, skjutsa Cattis till tåget, äta Chili con Carne o.s.v. sen åkte vi -pö om pö – iväg till St Erik. Martin först, sen Monika och Rolf, och slutligen Carolina och jag. Vi var där i god tid och fick sitta långt fram till Carolinas stora förtjusning. Det var insamlingskonsert i fasteaktionen. Sollentuna gospel sjöng – bra som vanligt – och sen sjöng även Cattis och Frida en musikallåt ”For good” – det var jättesnyggt! De var så duktiga! http://www.youtube.com/watch?v=TYgBOKbMXQc

Jag spelade på begravning idag, en stor begravning – mycket folk, en relativt ung människa som statistiskt borde haft många år kvar. Men, livet tog slut… Mitt i allt som händer – arbete, familj, vänner, barnbarn…  Min kolllega, prästen, citerade i sitt griftetal Karin Boye:

”Den mätta dagen den är aldrig störst – den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är resan som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr!
Oändligt är vårt stora äventyr!”

Raderna ur dikten ” I rörelse” har jag tyckte mycket om länge… tanken – att inte bara slutmålet har ett värde, utan att allt vi upplever och erfar i livet är ”mödan värt” tilltalar mig. Det är samma tanke som i psalmen ”Var dag är en sällsam gåva – en skimrande möjlighet”. 

Karin Boye har även skrivit en Aftonbön – i sista versen finns följande rader som kanske är som en fortsättning på den förra tanken:

”Du får lyfta, du får bära,
jag kan bara allting lämna.
Tag mig, led mig, var mig nära!
Ske mig vad du sen må ämna!”

Idag på väg till jobbet kunde jag inte låta bli att facineras av alla fantastiskt vackra träd! Det var 9 minusgrader i morse, himlen och jorden och allt däremellan inklusive dimman var lite lätt gräddvit! Men, i allt det vita, på väg till jobbet såg jag det ena trädet vackrare än det andra. Varje gren och varje kvist var ”frostade” – det är så oerhört läckert – så jag blir alldeles lycklig! Jag ville egentligen stanna till var och varannan meter för att fota, men E4:an inbjuder inte direkt till det, så, jag får se om jag kan lyckas få några bilder senare idag!

Sonen har blivit fullkomligt absorberad av att spela gitarr! Det är jätteroligt att höra hur han på nolltid lär sig nya sånger och slingor! Visst det finns stunder när man känner att ”det där har jag hört några gånger nu” – men i det stora och hela är det fantastiskt kul att se någon utöva sitt intresse och utvecklas så fort!  Här kommer en IDOL-bild på min son – gitarristen!

Jag har just haft förmånen att få hälsa på goda vänner i England, Sofia, Chris och deras lille son Jakob – Jättetrevligt! Familjen bor ca 45 minuter från Birmingham i Burton on Trent. När människor flyttar tappar man ofta kontakten efter ett tag, men med Sofia – som nu bott i England i 10 år – är det annorlunda. När vi ses är det som att det bara är att fortsätta där man slutade förra gången!  Såna människor är oerhört värdefulla, människor som känner en på djupet och som man har en gemensam historia med betyder mycket. Sofia och numera Chris och lille Jakob är närvarande och aktuella i vår familj även om vi bara ses ytterst sporadiskt eftersom vi bor så långt ifrån varandra, vi vet – inte i detalj så klart – men i stora drag vad som händer hos den andre och vi tänker på varandra när det händer något speciellt.  Chris, Sofias make, sa något roligt här om dagen, han sa: ”Jag tror att om du och Sofia spenderade 6 månader ihop, så skulle ni fortfarande inte ha pratat färdigt!” och, så tror jag det är! Och det känns positivt och härligt!