Att vara närvarande…
Jag spelade på begravning idag, en stor begravning – mycket folk, en relativt ung människa som statistiskt borde haft många år kvar. Men, livet tog slut… Mitt i allt som händer – arbete, familj, vänner, barnbarn… Min kolllega, prästen, citerade i sitt griftetal Karin Boye:
”Den mätta dagen den är aldrig störst – den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är resan som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr!
Oändligt är vårt stora äventyr!”
Raderna ur dikten ” I rörelse” har jag tyckte mycket om länge… tanken – att inte bara slutmålet har ett värde, utan att allt vi upplever och erfar i livet är ”mödan värt” tilltalar mig. Det är samma tanke som i psalmen ”Var dag är en sällsam gåva – en skimrande möjlighet”.
Karin Boye har även skrivit en Aftonbön – i sista versen finns följande rader som kanske är som en fortsättning på den förra tanken:
”Du får lyfta, du får bära,
jag kan bara allting lämna.
Tag mig, led mig, var mig nära!
Ske mig vad du sen må ämna!”
